24 år

I dag hurrar vi för vår Emmy!!

Ett fyrfaldigt och STORT leve för henne:
HURRA, HURRA, HURRA, HURRAAAAA!
och konstaterar än en gång (med tanke på förra inlägget) hur "sorgen och glädjen de vandra tillsammans...". I 18 år följdes Emmys och Jespers födelsedagar tätt på varandra...

19 år

I dag skulle min brorson Jesper ha fyllt 19 år. Men helt oväntat och ofattbart lämnade han oss den 5 september i fjol. Han körde sin älskade motorcykel och kom över på fel sida och krockade med en lastbil.

Varför? Det kan vi aldrig veta men en sak vet jag: det viktigaste vi har är varandra!l Kan låta som en klyscha men vad vet vi om nästa stund? Vem vet hur länge vi får behålla våra nära och kära?

Sorgen och saknaden är tung och svår men glädjen är stark över de syskonbarn som finns kvar!

torsdagar

Under juli har vi i byn träffats på torsdagskvällar och umgåtts på olika sätt.
I kväll var det sista gången och det med tipsrunda i skogen och korvgrillning vid Svanselegården.
RIKIGT trevligt har det varit! Och man känner att det viktigaste vi har är varandra som människor!

Bilden är tagen ett par hundra meter upp i skogen ovanför vårt hus, just under tipsrundan!

det finns faktiskt....

... nån bild ibland som jag är extra nöjd med. Och här är jag inte nöjd med att ha tagit bilden själv utan jag är nöjd med motivet och det är högst ovanligt eftersom bilden föreställer mig!

Men nöjd är jag och säger TACK BETTY!!

Och om ni inte märkt det så fick den bli ny profilbild här i bloggen :-)

vissa saker...

...lever man länge på.
Som när jag och dottern var i New York för några år sen och som vanligt promenerade i mycket raskt tempo längs gatorna ( man ska ju hinna så mycket som möjligt och se så mycket som möjligt och då går man!).
Plötsligt ropar en man efter mig: "Nice legs lady, you must be a runner!"

Jag blev så paff så jag kunde knappt svara tack ens!

(Bilden föreställer dottern promenerande på Brooklyn bridge)

brorsor!

Storebror är hemma och hjälper pappan att brädfodra husets baksida. Småbrorsorna springer runt och "stör" och försöker hjälpa till. Yngsta har plockat fickan full i spik och bär på en hammare. När storebror sätter sig och spikar ribbor sitter han brevid och säger uppmuntrande "Braa Anton!"

pratkvarn, jag?

I februari (tror jag det var) fick jag ett telefonsamtal av en gammal vän med ett överraskande erbjudande. Han frågade om jag ville "sommarprata"!!! Ja tack och lov inte i radio utan live. Och på måndag är det dags, då gör jag debut ;-).
Det blir i Skråmträsk Kvarn kl 19.00. Med mig har jag en annan god vän, Björn, som ska sköta musiken. Tyckte det var roligare än att ha musik på cd eller mp3.

Nervositeten börjar komma så smått... tänk om det blir totalfiasko? Tänk om jag har för lite eller på tok för mycket att säga? Jag har läst och tagit tid och tänkt på hur långa låtarna är och försökt få ihop det men ändå... Det kanske inte kommer nån och lyssnar ens! Nåja, det är väl bara att köra på ändå...

Vad kommer det då att handla om?
"Undrens tid är ej förbi" är rubriken och det blir lite prat om kärlek, vindsnurror och kyrkklockor...