För knappt 9 år sen körde jag rakt in i väggen. Trodde nog jag bromsat i tid och bara nuddat den berömda väggen men insåg ganska snart att det var en totalkvadd.
Jag var sjukskriven i ca 3 år sen blev det att försöka börja jobba. Det gick si så där och heltiden blev en halvtid tack vare förstående arbetsgivare.
Sen ett knappt år senare fick vi 2 barn till i familjen och i och med det blev jag egentligen frisk. Kanske tack vare att vi bestämde att nu skulle jag jobba heltid med familjehemsjobbet och inte ha något med Försäkringskassa eller Arbetsförmedling mer att göra. Och det har funknat eftersom jag kunnat styra min tid och vila när jag behövt och i detta fått helas allt mer.
Men vad jag inser idag är att det tagit ända tills nu att bli ordentligt frisk. Det är först nu jag kan finna glädje i att ex städa och det är ingen större belastning att göra det. Under alla år har en sån enkel sak som att plocka bort efter middagen varit så ansträngande! Och fortfarande finns det mycket jag inte längre kan klara av, jag brukar säga att jag är stressallegiker och att vissa ledningar i hjärnan släppt och inte tagit ihop igen.
Tänk om Fk kunde förstå detta dilemma! Jag är absolut inte ensam om dessa erfarenheter men de allra flesta tvingas ut i arbete på tok för tidigt och hinner aldrig komma tillbaka ordentligt. Om det för mig tagit 9 år att bli frisk och ändå ha begränsningar hur är det då inte för andra som hela tiden måste parera med läkare och Fk??
Men jag kan också känna en stor tacksamhet till att jag hamnade i detta för utan denna period i mitt liv hade jag inte varit där jag är i dag. Då hade jag ffa inte varit DEN jag är i dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar