faster

I vår familj är det en hedersbetygelse att kallas för "faster". Jag och mina bröder hade flera fastrar som vi kallade vid namn men bara en som vi kallade "faster". Till henne fick vi komma och bara vara, hon behandlade oss om vi var "riktiga" människor och inte bara som barn.

När mina brorsbarn föddes hoppades jag att jag skulle kunna leva upp till att vara "faster" och det är i alla fall vad dom kallat mig sen dom började prata! Och så sent som för några veckor sen hade jag ett härligt besök av Viktor och Jesper och deras mamma. Och dom sa "faster" till mig och böjde sig ner och kramade om "gammfastra".

Nu har jag förlorat ett av mina älskade brorsbarn och fastershjärtat gråter och gråter men jag är så glad över att jag ändå fick ha Jesper i 18 år!

För mig är det självklart att han gått till en bättre värld där han fått ett varmt mottagande av de som gått före: mormor och morfar, farmor och kusin Evelina! Nu är det dom som får ha hans härliga leende, hans pliriga blick och hans släntrande gångstil!