19 år

I dag skulle min brorson Jesper ha fyllt 19 år. Men helt oväntat och ofattbart lämnade han oss den 5 september i fjol. Han körde sin älskade motorcykel och kom över på fel sida och krockade med en lastbil.

Varför? Det kan vi aldrig veta men en sak vet jag: det viktigaste vi har är varandra!l Kan låta som en klyscha men vad vet vi om nästa stund? Vem vet hur länge vi får behålla våra nära och kära?

Sorgen och saknaden är tung och svår men glädjen är stark över de syskonbarn som finns kvar!

torsdagar

Under juli har vi i byn träffats på torsdagskvällar och umgåtts på olika sätt.
I kväll var det sista gången och det med tipsrunda i skogen och korvgrillning vid Svanselegården.
RIKIGT trevligt har det varit! Och man känner att det viktigaste vi har är varandra som människor!

Bilden är tagen ett par hundra meter upp i skogen ovanför vårt hus, just under tipsrundan!

det finns faktiskt....

... nån bild ibland som jag är extra nöjd med. Och här är jag inte nöjd med att ha tagit bilden själv utan jag är nöjd med motivet och det är högst ovanligt eftersom bilden föreställer mig!

Men nöjd är jag och säger TACK BETTY!!

Och om ni inte märkt det så fick den bli ny profilbild här i bloggen :-)

vissa saker...

...lever man länge på.
Som när jag och dottern var i New York för några år sen och som vanligt promenerade i mycket raskt tempo längs gatorna ( man ska ju hinna så mycket som möjligt och se så mycket som möjligt och då går man!).
Plötsligt ropar en man efter mig: "Nice legs lady, you must be a runner!"

Jag blev så paff så jag kunde knappt svara tack ens!

(Bilden föreställer dottern promenerande på Brooklyn bridge)

brorsor!

Storebror är hemma och hjälper pappan att brädfodra husets baksida. Småbrorsorna springer runt och "stör" och försöker hjälpa till. Yngsta har plockat fickan full i spik och bär på en hammare. När storebror sätter sig och spikar ribbor sitter han brevid och säger uppmuntrande "Braa Anton!"

pratkvarn, jag?

I februari (tror jag det var) fick jag ett telefonsamtal av en gammal vän med ett överraskande erbjudande. Han frågade om jag ville "sommarprata"!!! Ja tack och lov inte i radio utan live. Och på måndag är det dags, då gör jag debut ;-).
Det blir i Skråmträsk Kvarn kl 19.00. Med mig har jag en annan god vän, Björn, som ska sköta musiken. Tyckte det var roligare än att ha musik på cd eller mp3.

Nervositeten börjar komma så smått... tänk om det blir totalfiasko? Tänk om jag har för lite eller på tok för mycket att säga? Jag har läst och tagit tid och tänkt på hur långa låtarna är och försökt få ihop det men ändå... Det kanske inte kommer nån och lyssnar ens! Nåja, det är väl bara att köra på ändå...

Vad kommer det då att handla om?
"Undrens tid är ej förbi" är rubriken och det blir lite prat om kärlek, vindsnurror och kyrkklockor...

som sagt...

... så har vi varit gifta i 30 år. Hur fort har inte det gått? Vi fattar ingenting!
Men som jag tidigare nämnt så har jag  världens bästa man och jag hoppas på många långa år tillsammans!

När vi gifte oss jobbade han som snickare och luktade ofta trä. Sen skadade han sig och har jobbat med annat, nu som behandlingsassistent.
Men just nu har han semester och då luktar han som när vi var nygifta: trä!! För han jobbar på med att brädfodra huset klart!

ett möte

Mötte en liten människa som verkligen gjorde mig glad i fredags kväll. Han satt 2 bänkar framför mig på nattmötet i stora tältet på Lappis. En liten herre i jeans och DC-skor som satt mellan sina föräldrar, ja stod upp på bänken ibland också.
När han vände sig om såg jag att det var en liten speciell kille och han mötte min blick stadigt och besvarade leenden och lite ögonblink.
Senare blev jag ensam på min bänk och då kom han och satte sig. Han berättade att han hette Josef och var 5 år och att hans storasyster målat hans naglar i silverfärg. Ja, färgen såg jag själv ;-).

Tänk att ett sånt möte kan göra hela kvällen ljus och glad. En öppenhet som gick rakt in i hjärtat på mig och som jag kommer att bära med mig länge, länge!

Ett annat möte som också kände i hjärtat var när vår senaste stötte ihop med sin dagis-bästis Vilgot! Två fyraåringar som bara tycker sååå mycket om varandra och som inte förväntat sig att mötas på Lappis!

30...

...år här vi varit gifta. I dag. Hur kan 30 år gå så fort? Max 10 känns det som!
Men jag är så oändligt glad och tacksam att jag hittade en sån man som Tomas. Han är bäst! Och jag vill leva med honom i många år till.