bortom tårarna

Det är mycket runt omkring nu. Inte direkt personligt men sånt som påverkar känsloläge och tankar. 

I helgen blev en ung mamma i Lycksele mördad av en närstående man (pappa till barnen enl rykten). Sånt rör om hos alla, sånt ska inte hända. Mäns våld mot kvinnor måste få ett stopp! 

Ett par dagar senare får jag veta att en familjehems-familj i vår närhet förlorat sin dotter i en frontalkrock. Och jag kände deras smärta, jag kände hur blodsmaken kom i munnen och iskylan i käkarna. Jag kände för jag minns hur det var när vi fick beskedet om att vår Evelina dött, när min bror ringde och sa att Jesper dött och när Emmy ringde och sa att Robin dött. Denna skräckkänsla som man inte kan beskriva i ord!!!

Men livet går vidare! Jag vet! Så därför skulle jag vilja berätta lite:

Jag skulle vilja berätta att man överlever, att detta inte är slutet. Att man faktiskt kan bli glad igen.

Jag skulle vilja berätta att världen fortsätter att snurra trots att det i denna hemska och fasansfulla tid känns som den står blickstilla.

Jag skulle vilja berätta om känsloliv som pendlar mellan stiljte och tsunamis och att det är som det ska.

Jag skulle vilja berätta att det är sant att man faktiskt blir starkare och klokare av sånt som händer men att man hellre vore utan denna erfarenhet.

Och jag skulle vilja berätta om närheten, om att de människor man har kvar blir så viktiga!

Men jag kan också berätta om rädslan som finns därbakom hela tiden, rädslan att förlora igen. Den rädslan vill jag däremot helst vara utan för den tillför INGENTING.

Samtidigt som rädslan finns också en känsla av att jag är aldrig rädd längre för det värsta har ju redan hänt... konstigt och dubbelt!

När vår Evelina dött minns jag hur jag och Tomas sa till varandra "det är konstigt, längst därinne är vi ändå glada" Längst därinne, där den djupa tilliten och tron på att Gud har all makt finns, där fann vi glädjen mitt i skräck och sorg. Och vi har sett att tron håller och bär genom allt.