kärlek!!

Vår älskade grannflicka Frida fyllde 2 år i lördags. Vi har fått förmånen att känna henne sen dag 3 då dom kom hem från BB och tittade förbi. Det gör ju verkligen att hon har en speciell plats i hjärtat och jag älskar henne (och hennes syster så klart) så otroligt mycket!

Kom att prata om detta i helgen och min vän sa något om att hon tyckte det var fascinerande att jag kunde uttrycka mig så om ett grannbarn.

Jag började tänka att det kanske handlar om att vi inte har biologiska barn, och har man inte biologiska barn får man inte heller biologiska barnbarn... för jag anar att mina känslor för Frida och Ronja är lika starka som för ett barnbarn! Givetvis beror det ju på deras föräldrar som så självklart låtit oss bli en del av tjejernas liv men det beror ju också på hur mycket jag är beredd att älska någon annans barn.

De barn vi fått förmånen att ha i vårt hus är givetvis älskade. Högt älskade. Och jag tror att det är som med biologiska barn, vi älskar dom på lite olika sätt!

I bibeln står kärleken som ett bud. Och jag tror vi kan bestämma oss för att älska. Det handlar inte alltid om starka känslor utan mer som ett viljebeslut.