Tänk att vi valde att bli föräldrar!
Ett mycket medvetet val eftersom vi var ofrivilligt barnlösa och valde adoptionen som sätt att få barn - för barn får man, dom skaffar man inte!!.
Sen valde vi också att bli familjehem och dessutom "storfamiljehem". Hur tänkte vi egentligen?
Jo vi längtade efter en stor familj och ville ha många barn och attraherades av utmaningen i att ta hand om andras barn.
Men att vara förälder är ju inte bara att få barn. Det är en glädje och kärlek som inte går att beskriva men också en smärta som är grym...
För är jag mamma så får jag också se mina barn lida och gå med dom i deras smärta vare sig det gäller små eller stora saker. Och är jag mamma får jag stå där och se mina barn ibland göra felaktiga val i livet. Det är liksom något man får på köpet när man väljer att släppa någon in i sitt hjärta.
Just nu är det mycket smärta samtidigt som det är otroligt mycket kärlek... och det är inte bara ett barn som lider utan flera. Men jag är rätt ensam i mammarollen i det hela...
Det kanske är nu man borde kunna säga upp sig och leva ett tryggt och säkert liv. Men det går ju inte! Har jag valt att bli förälder får jag också ta detta tuffa och tunga och mörka. Och vilken förmån det då är att vara två! Att ha en make vid sin sida som inte heller väjer för det jobbiga utan självklart står där tillsammans med mig i föräldrasmärtan.
Faktum är att jag i afton kunnat tänka framåt lite, lite...
