vägen eller målet?

I fjol när vi gjorde om i det kombinerade lek/tv/gästrummet satte vi upp ett väggord. Ett sånt som man gnuggar på, i svart mot den vita väggen! Det blev jättesnyggt och var det några månader tills lillisen upptäckte att man kunde dra bort bokstäver.... sen har det minskat och minskat och till sist stod där ingenting.

Så i veckan gjorde jag slag i saken och petade bort det sista och köpte en tavla och satte dit i stället. Och även denna gång blev det ett klokt ord på väggen:

Happiness is not av destination.
It is a way of life.

I bibeln, i brevet till församlingen i Filippi, framhåller Paulus glädjen i Herren hela tiden:

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.

Så tillbaka till frågan i rubriken? Vad som är vägen och vad som är målet? Är det så att det kan vara båda delarna? Ja, så tror jag. Om vägen är glädje så blir målet också glädje men inte tvärtom...
Jag tror att glädje är ett beslut på nått sätt. Jag väljer själv hur jag ser på livet och väljer jag glädje blir glädjen vägen.
Glädjen är också ett beskydd för våra hjärtan och tankar eftersom bibeln lovar att om vi gläds så ska Guds frid bevara oss.