kallelse?

Vad är det som gör att man kan känna glädje och ork i sitt jobb el liv fastän omständigheterna pekar på något annat? Det har jag tänkt på i dag.

Vi är ju familjehem vilket innebär att vi tar emot barn i vår familj för längre eller kortare perioder, barn som av olika anledningar inte kan bo med sina föräldrar. Vi har för närvarande 4 barn boende hos oss och dom har alla bott mer än 3 år.
En kommentar på detta som vi ofta får höra är "Ooh vad ni är duktiga!" eller "Hur orkar ni, jag skulle aaaldrig...".
Jag tänker aldrig så! Att få ta emot barn på detta sätt är så roligt och en sån utmaning! Orken finns trots att jag rimligen inte skulle orka (ålder, utbrändhet osv)

Fick i dag ett mejl som handlar om detta med att orka med i jobbet.
En god vän skriver ang sitt jobb som lärare:

"Det där med att leva i sin kallelse och inte tappa fokus så ens drömmar inte får utrymme att komma fram. Jag tror det handlar just om att finnas till för eleverna. I en vardag som kräver prioritering för att det finns så mycket behov där är det viktigt med fokus så att man tar tag i det Gud vill. Tror Gud överför sin vilja till oss med att ge oss längtan. Så när man tar tid och lyssnar så klarnar uppgifterna. Jag vill finnas här och prioritera eleverna. Det är lätt att missa vad man själv längtar efter i bruset. 

Och det blir inte betungande, inte ett till måste (hur ska jag hinna med detta också). Det blir till stor glädje. Om man sitter själv i klassrummet också kommer någon och knackar på, det är roligt. Eller som förra veckan då vi hade personalmöte. Då var jag tvungen att smita iväg två gånger för att se till hur det gick i mitt klassrum där det var två elever."

 

Men vad är det då som gör att vi orkar och känner glädjen? Jag tror att det handlar om att vara på rätt plats i livet. Jag tror på en Gud som lägger ner gåvor och längtan i människor.

För mig och min man är familjehemsjobbet vår kallelse i livet, något som var tänkt för oss känner vi. Och när vi är i det blir det inte betungande! Visst, ibland är det ett svårt och tungt och jobbigt jobb men det är ändå inte betungande om du förstår skillnaden!

Jag tänker också på att vi gått igenom en hel del svårigheter i jobbet men ändå fortsatt, det är som om svårigheterna bara sporrat oss och gett oss mer längtan.

Så tror jag Gud arbetar med oss, Han förbättrar oss för vår uppgift och kallelse genom att utsätta oss för det lite jobbigare.

En annan sak som också hör ihop med detta är att om vi var och en gör det Herren vill att vi ska göra så är det garanterat ingen som behöver jobba ihjäl sig. Jag tror att Han har sån koll att arbetsuppgifterna både räcker för alla och i rätt proportioner.

Kanske är jag barnslig som tror så här men då vill jag vara barnslig :-)