tyngden

Med lite distans måste jag säga att denna period är den mest hemska och fasansfulla jag varit med om i hela mitt liv!
Det är faktiskt ännu värre än när vi förlorade vårt första barn för då var smärtan min egen  och vår - min och Tomas - tillsammans på samma sätt.

Men denna gång står jag brevid och ser hur min dotter lider så fruktansvärt! Och jag kan inget inget göra, kan inte lindra smärtan på nått sätt, bara gå med och gå brevid!

När man blir förälder är smärtan något man får inpå. Så många gånger man vill ta sitt barns plats! Så många gånger man vill lindra om det så bara är att blåsa lite på ett sår - eller inbillat sår! Och att då se sin älskade dotter förlora själva livet och veta att det aldrig, aldrig, aldrig blir sig likt gör så fruktansvärt ont.

Jag går med en tyngd i hjärtat hela tiden. Den syns inte utanpå men jag är sliten av tyngden, sorgtyngden, smärttyngden. Och ändå är det en sån självklarhet att gå med henne i detta - och det är så jobbigt att åka bort och lämna henne omän bara för några dagar...