En helt vanlig tisdag med larm som ringer 6.25.
Barnen i väg till skola och dagis och mannen till jobbet.
Emmy bor i sitt hus och Moa i sin lägenhet. Anton på jobb i Arjeplog och Simon i stan.
Och jag är hemma!
Precis som det ska vara men inte varit på ett helt år hos oss.
Det känns som om det senaste året varit en lång mardröm och jag vaknade ur den i morse...
Och tårarna vill komma när jag tänker på hur skönt det är med vardagslivet.
Tyvärr var det ingen mardröm, året som gått är på riktigt och det är lång väg att gå än men idag känns det i alla fall ljusare!
Och dessutom tittade solen fram lite, januarisolen som jag älskar!
Jag känner som du...skönt med vardagsliv igen!...inte för att mitt förra år på något sätt påminner om ditt, men för att jag inte är någon "jul-människa"... Nu går vi mot ljusare tider igen! Gud Välsigne Dig, Katarina!
SvaraRaderaVardagen är underskattad.
SvaraRaderaDet är där vi vanligen mår som bäst.
Och längtan till avbrotten - helgerna och mötena med dem vi älskar, eller minnena av de möten som just var, bygger en liten varm känsla inom oss - mitt i vardagen