saknad

I fredags var det begravningsgudstjänst för vår älskade Jesper.
En fantastiskt fin men fasansfull stund i kyrkan.

Mina tankar då och sen har varit just hur mycket jag saknar honom! Vetskapen att jag ALDRIG mer får träffa honom gör så ont!

Att en människa kan lämna ett sånt tomrum! Jag tänker att om vi skulle ställa alla människor tätt, tätt tillsammans så skulle vi alla inte uppta så stor yta av jordklotet. Det finns ju så mycket utrymme! Och ändå när en försvinner är det som om jordens yta blir totalt tom!
Det är kanske lite som med ett litet ljus i ett mörkt rum; när ljuset lyser driver det undan mörkret men släcker man ljuset, hur litet det än är, så blir det mörkt...

Vi har förlorat en underbar kille men eftersom han bara lämnar goda minnen efter sig så fortsätter han att lysa!

Och för att citera orden från hans dödsannons:

Till sist; vänligen tala väl om honom, vackert och länge!