onsdag 19 december 2012

det ofattbara har hänt igen

För ett drygt år sen hände det som inte får hända. Min brorson Jesper dog i en trafikolycka efter Bolidenvägen. Han körde med sin motorcykel rakt in i en lastbil och omkom direkt.

I måndags fick jag telefonsamtalet jag aldrig vill ha. Emmy ringde hem och sa: mamma, Richard ringer och säger att Robin varit med i en olycka och omkommit...
Vi slängde oss i bilen och körde till stan och upp på Moröbacke till Robins föräldrar dit Emmy också kommit. Hela vägen ner tänkte jag och bad: det får inte vara sant, det får inte vara sant, det får inte vara sant.
Men det var sant! Han hade frontalkrockat med en lastbil efter Bolidenvägen klockan 5 på morgonen. Lastbilen hade med stor sannolikhet först krockat med en älg, kommit över på fel sida och krockat med Robin.
Han var så söndertrasad att dom inte ens visste om vi skulle få se honom...

På eftermiddan skjutsade jag Emmy, Robins mamma och bror upp på sjukhuset och där fick vi ta farväl. Emmy fick hålla hans hand för sista gången och känna att livet var borta... så hemskt, så hemskt.

Emmy och Robin har varit tillsamman i 8 år. Dom har blivit vuxna tillsammans och gjort så mycket roligt ihop och haft så mycket vardag ihop. Det är en sån smärta i att allt är borta och det är en sån smärta att vår dotter lider som hon gör. Att måsta bli änka vid 24 års ålder är grymt. Det ska ingen drabbas av men uppenbarligen händer det.

Just nu är det en stund i taget, en timme i taget, en dag i taget som gäller. Vi ska försöka ha lite jul åtminstone för de små barnens skull och för att man ändå inte kommer undan. Livet går vidare även om vi står stilla just nu.

Jag lider med Åsa och Janne som förlorat sin äldste son, med Richard och Rasmus som förlorat sin älskade storebror och med alla anhöriga.

Vår familj har gjort en jätteförlust för Robin var som en son i huset och en vuxen roligt förebild för alla våra barn.

Men mest lider jag med min älskade äldsta dotter som förlorat själva livet...

Ville bara berätta. Hör gärna av er.

13 kommentarer:

  1. Säg till Emmy att man klarar det. Fast det känns helt orimligt så gör man det, mest för att det inte finns något alternativ. Livet utanför det rum av sorg, saknad och smärta där man själv befinner sig går obönhörligen vidare. Jag vet inte hur länge det tar innan man kan känna glädje på djupet igen, själv gör jag det inte mer än som små ytliga glimtar. Men jag räknar med att den dagen kommer, så småningom. Ta hand om Emmy och varandra, det är det som är viktigast för överlevnad och för att bevara själens hälsa i den svåraste av situationer.

    SvaraRadera
  2. Styrkekramar till er alla fast jag inte känner er.
    Livet är fruktansvärt svårt ibland men Gud kan bära oss igenom även det allra värsta. Har själv mist en son 23 år gammal. Elisabeth.

    SvaraRadera
  3. ♥ Styrke kramar till er alla. Det är helt ofattbart. ♥

    SvaraRadera
  4. Så fruktansvärt orättvist livet kan vara! Ni som redan drabbats så mycket, borde inte behöva gå igenom en sån här tragisk händelse till. Känner mig verkligen inte vara den rätta att uttala mig överhuvudtaget, som nästan bara haft glädje i livet.(Och lyckligtvis vet man inte vad framtiden har i beredskap).
    Vill bara att du ska veta att tankarna är hos er och önskan att ni ska orka igenom även detta.
    Kramar från oss alla.

    SvaraRadera
  5. Så tragiskt och fruktansvärt... Jag lider så otroligt mycket med Emmy. Det är fullkomligt ofattbart att detta har hänt. Jag beklagar verkligen sorgen...
    /Frida i Lund.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Frida du var med henne när hon fick beskedet om att kusin Jesper dött och det har hon berättat flera gånger! Det betydde sååå mycket för henne!

      Catharina

      Radera
  6. Orden finns inte....men det finns en som hör även de ordlösa bönerna....

    Kramar om er alla och ber!

    SvaraRadera
  7. När man inte själv orkar formulera en bön tycker jag det kan vara skönt att veta att andra ber för en. Därför ville jag säga att jag ber för er. Jag känner er inte personligen men Gud gör det! Jag ber att ni ska få kraft, att ni ska vara omslutna och burna av Gud och att han ska ta hand om er. Många kramar, Erika

    SvaraRadera
  8. Hej! Jag vet inte om du minns mig. Jag är kompis med din son Anton, och var tidigare tillsammans med Anders Marklund. Har varit hos er några gånger. Även om jag aldrig träffat Robin så beklagar jag verkligen eran sorg... Att en så ung människa ska försvinna förevigt är fel på alla sätt det bara går. Jag tror på ödet, att allt som händer har en mening. Men jag har ändå otroligt svårt att se någon mening med sånna här fruktansvärt tragiska händelser.. Mitt livs kärlek gick bort den 24 november 2012 bara 21 år gammal, så jag förstår verkligen hur otroligt ont det tar. Men hur tragiskt det än låter så måste livet gå vidare ändå. Det bästa man kan göra av situationen är att låta det ta ont. Man ska gråta så mycket man behöver, prata om smärtan och inte försöka fly från sorgen. Tårar är den bästa medicinen mot sorg.

    Det bästa du som mamma kan göra för din dotter är att finnas där för henne, vilket jag vet att du gör. Det är otroligt vilken styrka man får bara av vetskapen av att folk finns som stöd. Återigen - beklagar djupt.. Ta hand om er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo Elina, jag minns dig! Och jag beklagar din förlust!
      Tack för att du skriver för du vet om någon hur Emmy har det!

      Radera
  9. Hej, har tänkt på eran familj, och Emmy flera gånger sen olyckan! Jag träffade Robin då jag jobbade i gruvan på sommaren och även om jag inte kände honom beklagar jag verkligen sorgen! Kollade norran just den dagen morgonen och när jag såg om olyckan var jag orolig och hoppades att det inte var någon från gruvan... Finns inga ord för sånt här, ta hand om er!
    //Stina Vallström från Rålund

    SvaraRadera