januariljus

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag älskar januari!

Framför allt är det ljuset i januari som jag älskar, det är inte mycket ljusare än i december men det är ett annat ljus. Det är ett ljus som liksom pekar framåt mot sommaren!

Fortfarande är jag helst inomhus men nånstans inom mig börjar längtan ut att spira och jag vet att i slutet av mars då går jag ur idet!

summering

Ännu ett år att lägga till handlingarna. Och ett år som varit bra! Bra på många sätt!

- Vi blev en till i familjen

- Vi gifte bort en son

- Vi (eller rättare sagt min händig man) byggde klart vårt uterum

- Äldste sonen träffade sin Emma

- Äldsta dottern började plugga igen

- Näst äldsta dottern flyttade hem till Norsjö igen och ihop med Johannes

- Näst yngsta dottern blev Norsjöskolans lucia i en tid då en del tycker att Lucia ska vara blond och vit

- Jag började sjunga gospel igen efter fem års uppehåll

- Jag var till Finland på stickläger

- Jag åkte till Israel med min vän Marie

- Vi har firat bästa julen på länge och fått bästa julklapparna på länge

Så summa summarum: Ännu ett BRA ÅR!

Jag brukar inte ge nyårslöften men i år har jag två som jag garanterat kommer att infria:

- Jag ska sticka ännu mer detta år, både smått och stort!

- Jag ska promenera dubbelt så mycket som jag gjort i december! (Det är enkelt för jag har bara varit ute på en endaste promenad och det i dag!)

Sen var det önskningar inför 2017: Att alla i familjen och vår närhet ska få ha det lugnt och bra!! Vad mer kan man önska?

Gott slut och Gott nytt år!!

genom öknen

Har jag berättat att jag fascineras så av öknen?!

Detta karga landskap. Nu just innan regnen brunt och torrt.

Jag vet inte varför detta tar tag i mig som det gör!

I dag har vi åkt genom Juda öken ner till Jeriko. På bergen ovanför staden sägs platsen vara där Jesus frestades av djävulen. "Tillbe mig och jag ska ge dig allt". Men Jesus svarade att Han inte skulle  tillbe nån annan än Gud.

Öknen kanske visar oss våra svaga punkter. Det är kanske i torra tider i livet som vi frestas och prövas. Kan det vara så att ökentider är viktiga tider för att vi ska formas till den vi var tänkta att bli?

Jag önskar att jag ska kunna stå stadig i frestelser och torrtid i allafall. Och efter torka kommer regn och då sägs det att öknen här grönskar och blommar!

upp och ner och upp igen

Efter en lång resdag har vi landat på hotellet. 2 timmars slappande innan middag och påföljande samling med bibelstudie inför morgondagen.

Flygresan gick utmärkt förutom att kaptenen glömde bromsa för en vägbula... eller var det jätteturbulens? Hela planet krävde till ordentligt!

Flygplatsen i Tel Aviv är fin men kön till passkontrollen tog ca 90min...

Väl ute och ihopsamlade klev vi på bussen upp mot Jerusalem. Denna sträcka är så märklig, den tar liksom andan ur mig. Att komma vägen upp mot denna stad, en väg full av historia, gör att det sjunker in: nu är jag här igen!

https://m.youtube.com/watch?v=JH8gtdDA5x0

och så infann sig friden!!

Äntligen kom friden över mig!

Senaste veckan har jag gått på överväxeln hela tiden eftersom min pappa blev akut sjuk och inlagd på sjukhus. 

Samtidigt har mannen jobba MYCKET, detta för att kunna vara ledig en vecka nu när jag åker på semester. Och dessutom är det höstlov med allt vad det innebär! Och till allt annat så började katten hoppa på tre ben!

Men NU:

Allt är packat eller åtminstone brevid väskan, det enda jag saknar är mina solglasögon! Dom bör ligga i mannens bil...hoppas jag!

Yngste sonen är hos sin extrafamilj.

Tjejerna har åkt på disco och pappan tar hem dom sen han slutat jobba!

De hemmavarande killarna ser på film och äter chips.

Katten har ett sår men verkar inte lika besvärad nu.

OCH MIN PAPPA ÄR HEMMA IGEN OCH FÅR TILLSYN FLERA GÅNGER OM DAGEN!

Så i morgon 11.15 lyfter vi från Skellefteå Airport till Arlanda. Där får vi vackert vänta till söndagmorgon ca 06.00 innan vi lyfter mot Tel Aviv! (Nåja det blir sova på Rest&Fly så det går ingen nöd på oss)

Jag är oändligt tacksam till min familj som låter mig dra iväg så här! 

(En bild från hemresan från New York, förra årets semester)

livsval

Åkte förbi ett område med bostadsrätter i Skellefteå häromdagen. Ett fint område med nya hus på södra sidan om älven och med utsikt över Landskyrkan. Jag har ibland tänkt att där skulle jag vilja bo om vi skulle flytta till stan.

Nu ska vi absolut inte flytta till stan. Tänk er 7 personer i en bostadsrätt bland folk i vår egen ålder!! Vilken skräck för dom tänker jag :-)

Och det är just det! Vi kommer aldrig att bli som "folk i vår ålder". Vi kommer inte att ha utflugna barn och kunna leva på det sättet. Vi har fortfarande lågstadiebarn i huset trots att vi är 55 och 59 år gamla!

Men vi lever vår livsdröm i stället och då får vi offra annat. Och vi lever den livskallelse vi tror vi fått och från den finns ingen pension!

Hörde en gång - ja det var faktiskt strax innan tjejerna flyttade hit dvs 10 år sen - om en kvinna som varit missionär i nått land i många år. Nu var hon i 80-årsåldern och på väg ut igen. Hon sa att den dag Herren sa till henne att sluta skulle hon göra det men inte förr. Det tog jag till mig!

Vi trodde vi var klara, att vi inte skulle ha fler placeringar men tydligen var det inte så! Och det är som det ska! Det var en till som skulle hit till oss. Nu vågar jag inte säga att det är sista för det får vi se! 

Självklart finns det dagar då jag tänker: hur tänkte vi? Och dagar då jag längtar efter att vara som andra, konstigt vore det annars! Men oftast är jag så nöjd och tacksam över mitt liv!

Vi har alla vår egen väg att gå. Vårt livsval och livsväg ser ut så här och då får vi i stället välja bort saker.  Och det är som det ska! Vi vill fortsätta på vår väg eftersom vi tror att Gud själv gett oss uppdraget! 

Vilken väg är din? Har du hittat den? 

  

sverige

Igår var ledargruppen i vår församling samlade för att jobba med visions- och målsättningsfrågor. En sak vi pratade om var begreppet omsorg. Vi har tidigare sagt att vi vill vara en församling där omsorg om medmänniskor är viktig.

Vi fick i uppgift att tänka på vår församlings omsorg och jämföra med ett land. Det var inte helt enkelt och det kom upp olika länder bl a Sverige. Tryggt land, fritt land osv

I dag lyssnade jag på en hörbok där handlingen utspelar sig förra hösten då flyktingvågen nådde vårt land. Då uppvisade vanliga människor en otrolig värme och ställde sig upp för dessa människor men sen hände något. Regering och riksdag fattade beslut om stängda gränser och stopp för människor att komma hit. Rasismen ökade. Sverige blev ett iskallt land upplevde jag.

Kanske hade jag denna bild för ögonen när nån sa Sverige och jag kunde inte riktigt se det goda.

Men Sverige är ett gott land! Vi lever gott. Vi har det bra. Visst finns fattigdom även här men det finns också ett stark välfärdstanke sen långt tillbaka. Vi har ett klimat som gör att vi slipper stora naturkatastrofer, vi har allemansrätten som gör att vi får ströva fritt i skog och mark och ta för oss av vad naturen ger.

Sverige är nog en bra bild på hur vår församlings omsorgsförmåga skulle kunna bli. Vi är inte där men på väg. Vi kan nog vara en värmekälla när kylan från främlingsfientlighet tränger på. Vi kan nog bli ett ljus för den som lever i psykisk ohälsa eller är drabbad av andra svårigheter. Vi kan nog vara en gemenskap för den som är ensam eller för den som söker något mer i livet. Vi kan nog det om vi låter Jesus vara Herre och leda oss rätt!

Dagens skogspromenad blev en påminnelse om att trots att hösten är här så väntar våren om ett antal månader precis som det alltid varit. Vi är inte på väg in i evigt mörker och kyla! Vi går mot ljuset trots att mörkret väntar nu. Och dessutom får vi njuta av VARJE tid!