torsdag 31 mars 2011

Beroende

Sitter och slötittar på Lyxfällan samtidigt som jag surfar lite (resten kollar på hockey och det vägrar jag!!).
Och jag börjar tänka på något som de flesta som medverkar i detta program säger: "När jag shoppar mår jag bra!"
Om vi går tillbaka bara 15-20 år existerade inte begreppet shoppingberoende. Det fanns säkerligen folk som shoppade och tyckte att dom mådde bättre när dom gjorde det men inte i den utsträckning som är i dag.
Men varför skyller vi allt på beroende i dag? Sockerberoende, shoppingberoende, datorberoende, matberoende osv?
Är det ett sätt att urskuldra sig så att man kan fortsätta på samma sätt? Eller handlar det om existentiella frågor? Att man har ett tomrum inom sig som man till varje pris vill fylla. Eller kanske döva känslan av tomheten i livet?
Visst känner jag tillfredsställelse när jag köpt nått jag längtat efter men inte på ett sånt sätt att själva shoppande skulle fylla ett behov.

Jag önskar att fler skulle inse att det bara finns ett sätt att fylla tomhålet inom sig. För det enda som kan fylla upp det är KÄRLEK och då menar jag kärleken men stort K, kärleken personifierad: Jesus Kristus som t o m dog för mig och dig, dog för att ta bort tomhet och synd ur våra liv en gång för alla.

onsdag 30 mars 2011

ett annat experiment...


... kommer här:

Biscotti med mandel och polkagris!

100 g flytande smör
2 dl socker
3 ägg
2 tsk bakpulver
7 dl vetemjöl
En nypa salt, om man vill
1 tsk vaniljsocker
1  dl hackade mandlar och 1 dl krossade polkagrisar

Blanda smör, socker och vaniljsocker. Rör i ett ägg i taget. Blanda mjöl, bakpulver och salt separat och rör ner tillsammans med de hackade mandlarna eller mandelspånen. Knåda lätt och forma till fyra längder. Grädda i 175 grader i 15-20 minuter. Skär genast i tvåcentimeters-bitar och ställ i eftervärmen (avstängd ugn) tills de torkat helt.

Ett recept jag hittat här och sedan blandat ihop med polkabiscottireceptet :-)!
Gott blev det :-)

måndag 28 mars 2011

Experimentet....






... med fröna från 2000 lyckades! Dom har grott och nu hoppas jag dom vill fortsätta också :-)

lördag 26 mars 2011

Lördagsbröd



Och alla andra dagars bröd också för den delen!

Visst har vi alla en dröm om att vakna på morgonen till doften av nybakat bröd! Tyvärr faller det ofta på att då måste nån baka på morgonen och det är inte ofta men ids göra det eller hur? Men just nu är kl 08.24 och här doftar det ljuvligt!

För om man följer detta recept på en den utmärkta bloggen Pain de Martin så är det inte nått jättejobb! Degen rörde jag ihop igårkväll och nu på morgonen hällde jag ut den och föste ihop till ett bröd och - swich, in i ugnen!

tisdag 22 mars 2011

när man borrar kommer skit...



Som sagt, vi ska installera bergvärme och nu har här borrats i dagarna två. Bullrigt och skitigt har det varit men nu håller dom på att avsluta i alla fall.

Jag satt i soffan i rummet och tittade ut på borriggen som dröp av vatten och började tänka.
När man borrar behövs vatten för att borren ska kylas och kunna fungera trots motstånd. Ibland måste man liksom backa lite och ta om när borren kört fast, man kan få ta om flera gånger för att komma vidare dvs ännu djupare ner. Det måste finnas ett "avlopp" för det material man borrar bort för att få ett hål.


Hur är det med oss själva? Om vi vill komma ner på djupet i våra liv så är det nog lite som med en borrigg, det behövs både vatten, avlopp och omtagningar...

Vatten... tårarna som gör att vi vågar öppna upp, så att inte det skär fast i oss
Omtagningar... vi måste ibland liksom backa i vår utveckling för att kunna ta nya tag. Jämför med barnet som ska sluta med blöja och plötsligt kissar ner sig gång på gång innan det funkar. Man får ta sats för att komma vidare.
Avlopp... någonstans att göra av all gammal smuts som kommer upp. Det ultimata avloppet är Jesus Kristus själv som tog all vår smuts och synd med på korset. Det står i bibeln att vi får kasta alla våra bekymmer på Honom. Sen har vi vänner, riktiga vänner som står kvar i smutsen och som kan hjälpa oss att se. Det är också ibland nödvändigt med professionella avlopp som terapeuter och själavårdare.

Jag var ut och frågad hur djupt hålet blev. "215 meter" fick jag till svar. Vi hade hoppats på 240 för vårt hus är så stort... "men det är mycket vatten och då blir det mer energi" sa killen "det är så mycket så om man lyssnar hör man hur det flödar"....

Tänk om det gick att komma ner på såna djup i ens inre! Ner dit källan flödar klart och fritt, där den Helige Andes källsprång finns!

måndag 21 mars 2011

Det spirar!!!


De flesta läsare har väl förstått att jag längtar efter vår och sommar och jag gör allt för att få känna lite vårkänsla redan nu!
Att få sätta "spaden i jorden" igen är så skönt även om det bara är näven och kanske en penna för att göra hål!
Och det spirar!
Och pelargonbeståndet håller på att förnyas sakteligen genom inköp och frösådd!
Och tomat och gurka gror!
Och lite experimenterande måste man också ha: hittade gamla Leanderblomfrön när vi städade ut hos pappa förra sommaren, dom är från 2000... hoppas dom gror :-).
OCH en av de dödsdömda Ammarnäsborna har överlevt!!!

Experimentet
Gurka och tomat
Ammarnäsbon
Pelargoner, pelargoner och fler ska det bli!!
Och utanför fönstret droppar det från taket och borras för bergvärme!

söndag 20 mars 2011

Ps.

Ni såg väl dokumentären om världens största älg i Svt2 i kväll? Annars finns den på http://svtplay.se/t/103478/varldens_storsta_alg

Thorbjörn är alltså min mans bror...

lördag 19 mars 2011

Lågtryck

I dag är det högtryck ute och lågtryck inom mig. Molnen hänger regntunga och mörka och vinden friskar i...

Vad ska man göra åt saken? Jag försöker ta det som det är, hoppas på att vinden ska driva undan molnen i stället för att bli till storm och att solen ska bryta igenom med löften om en sommar, lång och varm.

lördag 12 mars 2011

utbrändhet i backspegeln

För knappt 9 år sen körde jag rakt in i väggen. Trodde nog jag bromsat i tid och bara nuddat den berömda väggen men insåg ganska snart att det var en totalkvadd.
Jag var sjukskriven i ca 3 år sen blev det att försöka börja jobba. Det gick si så där och heltiden blev en halvtid tack vare förstående arbetsgivare.
Sen ett knappt år senare fick vi 2 barn till i familjen och i och med det blev jag egentligen frisk. Kanske tack vare att vi bestämde att nu skulle jag jobba heltid med familjehemsjobbet och inte ha något med Försäkringskassa eller Arbetsförmedling mer att göra. Och det har funknat eftersom jag kunnat styra min tid och vila när jag behövt och i detta fått helas allt mer.

Men vad jag inser idag är att det tagit ända tills nu att bli ordentligt frisk. Det är först nu jag kan finna glädje i att ex städa och det är ingen större belastning att göra det. Under alla år har en sån enkel sak som att plocka bort efter middagen varit så ansträngande! Och fortfarande finns det mycket jag inte längre kan klara av, jag brukar säga att jag är stressallegiker och att vissa ledningar i hjärnan släppt och inte tagit ihop igen.

Tänk om Fk kunde förstå detta dilemma! Jag är absolut inte ensam om dessa erfarenheter men de allra flesta tvingas ut i arbete på tok för tidigt och hinner aldrig komma tillbaka ordentligt. Om det för mig tagit 9 år att bli frisk och ändå ha begränsningar hur är det då inte för andra som hela tiden måste parera med läkare och Fk??

Men jag kan också känna en stor tacksamhet till att jag hamnade i detta för utan denna period i mitt liv hade jag inte varit där jag är i dag. Då hade jag ffa inte varit DEN jag är i dag!

fredag 11 mars 2011

Den obarmhärtiga vårsolen

Vad jag längtat och längtar efter ljus och värme!
Ljuset kommer mer och mer och varmare har det blivit men än är det långt till barfotatider...

Solen är härlig men också obarmhärtig denna tid på året. Samma sak på hösten egentligen då den står på samma höjd som nu. Den lyser in och avslöjar minsta dammkorn, för att inte tala om husdjuren i hörnen eller spindelväven i taket. Det spelar ingen roll om man nyss torkat av det svarta toagolvet så är det dammigt igen när solen lyser in. Jag förstår verkligen varför forna generationers kvinnor vår- och höststädade, det var då dom såg dammet och smutsen!

Ibland känner jag att Guds solljus skulle behöva släppas in i mitt inre så att all smuts och alla dåligheter kommer fram... allt sånt som döljs i mörker och som jag inte vill visa. Guds solljus kan också verka obarmhärtigt men är tvärtom det mest barmhärtiga man kan uppleva. Han vill visa på smutsen och sen också städa upp i en bara man ger Honom tillåtelse. Det måste ju vara den ultimata vårstädningen: Någon som städar upp i mitt inre, i alla skrymslen och vrår, t o m i de rum som jag bommat till och slängt bort nyckeln... att få möta en sommartid helt ren och fräsch!

...men mitt inre klarar sig inte på en vårstädning, där behöver det hållas efter dagligen...

tisdag 8 mars 2011

Den 9 mars 1991...

... på Olof Palmes sjukhus i Hanoi fick vi äntligen vår son Anton! Han var då drygt 2 månader och en av de första pojkarna som kom från Vietnam till Sverige via AC.
Tänk att 20 år gått, vart tog dom vägen???
Men en fantastisk ung man blev det av honom i alla fall ;-)

torsdag 3 mars 2011

Detta med vänner

Tänk vilken förmån det är att ha vänner som man haft nästan hela livet.
Som I som är född samma dag som jag och som jag verkligen känt hela livet. Vi träffs inte ofta men känner varandra ändå!
Eller som H som jag hållit ihop med sen högstadiet/gymnasiet och sen vi bildade familjer fortsatt att hålla ihop.
Och M som läser mig som en öppen bok och vågar ställa de knepiga frågorna som jag helst inte vill svara på!
E, syster och vän, aldrig långt borta trots tidvis väldiga avstånd...

Men det är lika stort att finna vänner när man blivit fullvuxen!
Som E som jag hamnade bredvid på en körhelg och sen sprang ihop med på stan...
Eller B som jag bad bli min vän och som vågade...

Å så finns de jag lärt känna på nätet och som blivit så viktiga!
M som blivit min andliga mentor och vän. Som skriver så klokt!
Eller L som jag vet jag kan sms:a när det krisar och som sms:ar mig på samma sätt.
Och M! Du är viktig du!

Ja och så då de jag återfunnit! L och U. Tack för att ni ville återfinna vänskapen med mig!

Ni (och några till!!) är alla som en bukett blommor!

tisdag 1 mars 2011

Evelina

I dag skulle hon ha fyllt 23 år, vår första tjej! Och fortfarande får jag gråten i halsen när jag tänker på henne.
Hon skulle ha kommit till oss från Korea den 3 juni 1988 men dog när planet lyfte från Tokyo den 2a. Trots läkare ombord kunde ingen göra något. Och vi gick här hemma och visste inget förrän telefonen ringde... och sen bara skrek jag. Nån vecka senare fick vi hem henne, finklädd i en liten vit kista. Vi fick ha en fin begravning och lägga henne på vår kyrkogård.

Hur det är att förlora ett barn går inte att beskriva och kan nog bara helt förstås av den som genomgått samma fasa.
Att förlora ett litet barn som man aldrig fått hålla i sina armar men som man levt med i nästan 3 månader ändå är dubbel sorg; sorgen att aldrig ha fått hålla och krama och sorgen att förlora. Och ännu en sorg, sorgen över det liv som man aldrig fick uppleva. Se henne växa upp, bli en vuxen kvinna osv.

Det spelar ingen roll hur länge tiden går, sorgen finns där ändå. Jag gråter fortfarande... Och i dag skulle Evelina ha varit en vuxen kvinna precis som vår Emmy som kom i december samma år.