kärlek!!

Vår älskade grannflicka Frida fyllde 2 år i lördags. Vi har fått förmånen att känna henne sen dag 3 då dom kom hem från BB och tittade förbi. Det gör ju verkligen att hon har en speciell plats i hjärtat och jag älskar henne (och hennes syster så klart) så otroligt mycket!

Kom att prata om detta i helgen och min vän sa något om att hon tyckte det var fascinerande att jag kunde uttrycka mig så om ett grannbarn.

Jag började tänka att det kanske handlar om att vi inte har biologiska barn, och har man inte biologiska barn får man inte heller biologiska barnbarn... för jag anar att mina känslor för Frida och Ronja är lika starka som för ett barnbarn! Givetvis beror det ju på deras föräldrar som så självklart låtit oss bli en del av tjejernas liv men det beror ju också på hur mycket jag är beredd att älska någon annans barn.

De barn vi fått förmånen att ha i vårt hus är givetvis älskade. Högt älskade. Och jag tror att det är som med biologiska barn, vi älskar dom på lite olika sätt!

I bibeln står kärleken som ett bud. Och jag tror vi kan bestämma oss för att älska. Det handlar inte alltid om starka känslor utan mer som ett viljebeslut. 

på gång igen

Bland det vackraste och finaste jag vet är att se på barnen när de sover!

Var just upp och tittade till våra fina småkillar. Båda sov gott i sina rum med gosedjuren i famnen, trötta efter en dag med skidåkning i skolan och utelek hemma. Kvällen avslutades med en hockeymatch i köket med tillhörande slagsmål utan handskar. Dom har ju sett hur man gör i SHL-matcher!

Våra barn - lånebarn. De är dessa som gör livet så stort och fantastiskt. Att få se hur dom utvecklas på alla områden är helt enormt. Att få ett allahjärtans-kort av en liten kille som säger att han älskar mig är bättre än att vinna på alla världens lotterier. Vi lever ett högkvalitativt liv helt enkelt!!!

I dag har vi haft besök av en organisation som jobbar med familjehemsplaceringar, lite tuffare sådana. Vi är alltså på gång igen. Kalla oss tokar eller galna eller vad ni vill. Vi vet att vi inte är klara med detta än och då kör vi på.

Att börja fundera i banorna att bli fler i huset är en process men för oss kom det plötsligt denna gång. Plötsligt en dag insåg vi båda att det är dags igen. Svårt att förklara men hjärtat har utrymme och vi har både erfarenhet, utrymme och förmåga att hjälpa nån mer som behöver bo i familjehem.

Så nu har vi slängt ut några krokar. Vi får se när det nappar helt enkelt! Det är som vanligt jättespännande och skrämmande och roligt på samma gång. Men vi vet att vi går rätt.