Nu ska vi absolut inte flytta till stan. Tänk er 7 personer i en bostadsrätt bland folk i vår egen ålder!! Vilken skräck för dom tänker jag :-)
Och det är just det! Vi kommer aldrig att bli som "folk i vår ålder". Vi kommer inte att ha utflugna barn och kunna leva på det sättet. Vi har fortfarande lågstadiebarn i huset trots att vi är 55 och 59 år gamla!
Men vi lever vår livsdröm i stället och då får vi offra annat. Och vi lever den livskallelse vi tror vi fått och från den finns ingen pension!
Hörde en gång - ja det var faktiskt strax innan tjejerna flyttade hit dvs 10 år sen - om en kvinna som varit missionär i nått land i många år. Nu var hon i 80-årsåldern och på väg ut igen. Hon sa att den dag Herren sa till henne att sluta skulle hon göra det men inte förr. Det tog jag till mig!
Vi trodde vi var klara, att vi inte skulle ha fler placeringar men tydligen var det inte så! Och det är som det ska! Det var en till som skulle hit till oss. Nu vågar jag inte säga att det är sista för det får vi se!
Självklart finns det dagar då jag tänker: hur tänkte vi? Och dagar då jag längtar efter att vara som andra, konstigt vore det annars! Men oftast är jag så nöjd och tacksam över mitt liv!
Vi har alla vår egen väg att gå. Vårt livsval och livsväg ser ut så här och då får vi i stället välja bort saker. Och det är som det ska! Vi vill fortsätta på vår väg eftersom vi tror att Gud själv gett oss uppdraget!
Vilken väg är din? Har du hittat den?
