bokslut 2012

Dags att summera året som gått:

2012 var året som stått på +, ett stort plus, ända tills den 17/12 då alla plustecken försvann... och slutresultatet är ett minus som aldrig går att reparera...

Men jag måste för min egen del ändå punkta upp lite poster på plussidan:

• Vi blev en till i huset!
• Hela huset blev brädfodrat och gulmålat!
• Jag blev av med volangerna på magen!
• Vi har varit friska egentligen hela året!
• Vi har provat på husvagnslivet igen och funnit att det är inget för oss! (men ska nog ändå hyra en vagn till Lappis)
• Jag har för första gången sjungit en låt där jag själv gjort en del av texten!
• Jag har fått bli befriad från min vinterdepression (och vilken tur mitt i allt det svåra!!!)
• Vi har en underbar, stor och härlig familj som är glädjen i livet! Och en fantastisk förmån i allt det svåra...

Och det finns mer, mycket mer som jag inte vill nämna här!

Nu hoppas jag, och ber om ett bättre 2013 för vår familj. Med en strimma av ljus i mörkret...

OCH jag vill önska er alla läsare ett VÄLSIGNAT NYTT ÅR!!

alla dessa dagar...

Alla dessa dagar 

och nätter
som måste gå, som MÅSTE gå
för att livet ska bli helt igen


alla dessa sekunder, minuter, timmar
som måste genomlevas, genomlidas
tankar så smärtsamma att sömnen är en välsignelse
både natt och dag...


I morgon är det två veckor sen Robin dog.
Livet börjar rulla igång lite men otroligt långsamt.
Fortfarande staplas dagarna ovanpå varandra som nygräddade plättar på en tallrik...
Fortfarande är detta så ofattbart! Hur kan en människa bara försvinna så där? Hur kan man måsta planera begravning nu när vi skulle fira jul och nyår med både Emmy och Robin?! Förresten hur kan en 24-åring måsta planera en begravning för sin älskade??? Det är fel nånstans, ordentligt fel...

Jag läser om andra som dött unga och tänker att så här är livet. Vi har inga garantier för att vi ska leva långa liv men när det fasansfulla händer, när blixten slår ner finns ingen som helst beredskap. Då är vi fullständigt utlämnade och hudlösa!

Jag vet att detta kommer att gå. Det kommer att ta tid men det kommer att gå ändå - livet. Jag vet att min dotter kommer att få ett bra liv ändå men jag kan aldrig tänka mig att det finns en mening med att Robin skulle dö!

Och i all denna sorg och smärta får vi glädja oss åt det som finns kvar. Åt att vi har varandra och ingen av oss behöver vara ensam i detta. Men det är hårt och svårt...

(bilden är Döda havets strandlinje från bussfönstret i kvällsljus...)

vaknar

Vaknade för en stund sen och allt kändes bra och som vanligt. Det enda som irriterade var en liten herre som låg på tok för nära i min smak och störde mig ljuva sovmorgonssömn. Ett litet skitproblem helt enkelt!

Så jag steg upp och så kom allt över mig igen! Det är ingen ond dröm vi går igenom! Det är fakta att Robin är bort och aldrig kommer igen!
Och all stress sköljer över mig: hur ska det bli? Hur ska det går för Emmy? Vad händer med allt?

Denna fasa önskar jag inte ens min värsta fiende - om jag nu har nån sån...

Och saknaden som gör sig mer och mer påmind för varje dag som går...
Och gråten som hela tiden ligger där på lur...
Och alla VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR som jag tyst skriker ut...
Och vardagen som går vidare med alla vanligheter...

världens konstigaste...

...julaftonsinlägg kommer här.

Att en vecka kan gå så fort och så otroligt långsamt på samma gång! För en vecka sedan hade jag satt igång en tvätt med sofföverdrag, tänt ljuslyktor i fönstren och planerade för en dag i julstökandets tecken men så ringde mobilen och allt ställdes på ända.
Jag tror att jag alltid kommer att minnas vad jag gjorde den stunden, vilka kläder jag hade på mig och hur vi slängde oss i bilen och körde en mardrömsresa mot Skellefteå...

En sån här gång önskar jag att jag vore 4 år igen. Vi har förmånen att leva med två 4åringar och deras glädje inför julen kan inget ta bort. Glädjen över att gröttallriken dom ställde ut igår är tom och står på bron igen, glädjen över att tomten kommit med paket i natt och lagt under tallen, glädjen över morgonpaketens innehåll, glädjen över att lägga ut godis till tomten.
Samtidigt har den yngste haft en sorgsen och tung gårdag där han helst velat sitta i knä och varit vaken mycket i natt... det är inte lätt att förlora sin bäste kompis och nästan inte förstå...

Men nu är det julafton i alla fall och vi ska vara tillsammans och glädjas åt det vi har samtidigt som vi sörjer så hjärtat vill brista!

Men God Jul på er alla och tack för att ni läser mina knasiga tankar!

fridfull juletid

Trots att allt är tungt och svårt blir det jul i alla fall och jag vill verkligen fira att Jesus kom till jorden! Att han blev människa som vi!

ps 25

Vänd Dig till mig,

var mig nådig

för jag är ensam och betryckt

Mitt hjärtas ångest är stor

För mig ut ur min nöd

Bevara mig och rädda mig

Jag flyr till Dig min Gud

Bevara mig

Jag hoppas på Dig

Gud befria ur all vår nöd! 

(fritt från Psaltaren 25:16-22)

vad är det man sörjer?

När en person dör så sörjer man, det är ju ofrånkomligt om man haft en relation!
Men vad är det man sörjer förutom att man förlorat en människa? Ja, inte sörjer man det som varit, det minns man med stor glädje! Alla fina stunder, allt roligt man gjort, vardagens situationer med skor lämnade direkt innanför dörren osv, osv.

Det man sörjer, eller det jag sörjer är det som inte hanns med, det som aldrig blev!
Jag sörjer över att lillebror inte fick vara med Robin och hoppa med skotern i vinter som han planerat "och du måste titta på mamma!!" har han sagt med glimten i ögat!
Jag sörjer över att Emmy inte fick dela hela livet med en underbar man, att inte han fick bli pappa till våra barnbarn!
Jag sörjer över att Tomas mist sin jaktkompis, ja sin kompis överhuvudtaget!
Jag sörjer över att inte få åldras och ha Robin som svärson... Ja, jag sörjer själva livet som försvann och inget fick bli!

Det gör så ont så ont så ont så jag går nästan sönder! Och hur ska det då inte vara för hans föräldrar och bröder och hur ont är det då inte i min lilla flicka!