livshållning: förundran

fortsätter på temat...

Förundran, vad är det? Jag lånar några ord av Ylva Eggehorn:
Om förundran behöver beskrivas, kanske man kan beskriva den så: en skärpt eller fördjupad uppmärksamhet inför något oväntat underbart som man aldrig räknat med – men i den stund man möter det, känner man igen det som något man längtat efter hela sitt liv.

Jag vill leva i förundran HELA TIDEN, aldrig upphöra att förundra mig över hur snön smälter och våren kommer, aldrig upphöra att förundra mig över hur barnet växer från embryo till vuxen, aldrig upphöra att förundra mig över hur vänskapen kan komma in i livet helt oväntat, aldrig upphöra att förundra mig över att jag fann kärleken och att jag fortfarande älskar min man så otroligt osv osv osv.

Jag tänker att om jag kan leva i förundran så kan jag behålla nån sorts ödmjukhet inför livet och människor. Det är inte jag som skapat allt fint, jag får vara en del i detta stora som Gud själv gjort för oss människor och då förundras jag verkligen.

Och jag förundras otroligt över Guds omsorg om mig och min familj, hur det som verkar vara svårlösliga problem plötsligt kan lösas och jag själv fattar inte hur det gick till.
I förundran kan jag vila och känna trygghet att jag är omfamnad och älskad av kärleken själv!

Jag tror att det är samma med förundran som med förvaltarskap som jag skrev om härom dagen, att det är något jag får lov att bestämma mig för om det ska bli nått av!