onsdag 16 januari 2013

förändras

Vaknar efter ännu en natt med lite konstiga drömmar. Inte mardrömmar direkt men åt det hållet.
Under en period i mitt liv drömde jag mardrömmar i princip varje natt och dit vill jag inte igen och jag tror inte att jag kommer dit heller.
Nej, nu handlar det på nått sätt om att sorgen byter skepnad.

Det har gått en månad nu sen Robin dog. Den längsta månaden i mitt liv och samtidig den kortaste, det är som om själv tiden blivit annorlunda till sin karaktär. Första tiden var det chock och i den skulle jag försöka hjälpa Emmy att överleva. Dessutom kom julen direkt och vi ville försöka fira en så normal jul det gick för de små barnens skull.
Sen efter nyår började förberedelser för begravning, träffar med begravningsbyrå, återbesök hos läkare, besök på Emmys jobb, träff med präst och polis igen. Och så tog jullovet slut och vardag med skola och dagis - och dessutom inskolning på dagis av senaste tillskottet - drog igång. Skönt på sitt sätt men det är liiite konstigt att världen ska snurra på när allt för oss stannat till...

I förrgår åkte jag bort själv för ett dygn på Källan Spa. Jag och min vän Marie har hela hösten planerat för att träffas där men av olika anledningar har vi inte kunnat förrän nu. Och det blev så bra för jag behövde komma ifrån och få landa i sorgen på nått sätt.
Och det är just det jag menar med rubriken: nu känner jag hur min egen sorg börjar förändras. Nu kommer de tunga morgnarna med känslan av att man ska försöka genomleva ännu en dag. Nu kommer mardrömmarna man lyckats hålla på plats pga av chock. Nu kommer rädslan för att detta kan hända igen...

Det är tungt och jobbigt men det måste gå, framför allt för Emmys skull men också för resten av familjen OCH för min egen...

5 kommentarer:

  1. Jag brukade förut raljera om att "det som inte dödar, härdar". Tänk så fel jag hade. Jag upplever snarare att en katastrof som detta, att förlora ett barn, en pojkvän eller svärson gör att hela ens värlsdbild och trygghet förloras. Att ens "hud" blir transparant och så lätt att skada igen. Det behöver inte vara en katastrof av denna dignitet, att någon dör, utan kan vara "mindre saker men som är otrevliga eller gör en orolig". Jag upplever att jag är mycket skörare idag, att de tunna skorporna på själens ärr snabbt rivs upp och jag är tillbaka till känslan jag hade första tiden efter Jesper dött. Jag vet av egen bitter erfarenhet att livet med tiden blir lättare att hantera. Det blir en slags vardag att leva i sorgen och förhoppningsvis tränas man att orka bära den bättre och bättre för varje år. Jag hoppas och tror att det kan bli ganska bra så småningom men det kommer aldrig att bli som förut. Jag fick dödsbeskedet, på mitt kontor, att Jesper dött på förmiddagen den 5 september 2011. Jag fick dödsbeskedet, på mitt kontor, att Robin dött mitt på dagen den 17 december 2012. Alla de känslor som jag kände av overklighet och smärta kom tillbaka på samma sätt och var så intensiva att det inte går att beskriva med ord. Först förstod jag inte hur jag kunde reagera lika starkt men sedan insåg jag att i samma stund som jag försökte ta in att Robin dött försökte jag återigen ta in att Jesper också dött. Tänker på er och på Emmy flera gånger per dag./Elisabeth

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant kära svägerska! Jag kan känna att man liksom går omkring med ett stort brännsår på själen som bara hinner får en tunn yta innan det rivs upp igen. jag fick första brännsåret för snart 25 år sen då Evelina dog och det rivs upp varenda gång jag sörjer och nu 2 gånger på ett drygt år...
      Det enda lite "härdande" jag kan uppleva är att jag med åren lärt mig att livet går vidare trots att det alltid finns ett före och efter... livet före och efter Evelina... livet före och efter Jesper... livet före och efter Robin...

      Radera
  2. Hej! En av mina bloggvänner tipsade om din blogg :-)
    Vet inte vad som har hänt med jag förstår att det är ofullkomligt ofattbart att få överleva sitt barn. Vill säga så mycket men jag är bara med dig i din/er svåra sorg. Massor av energier till er alla/kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Trevligt att du tittade in Spanaren!
      Vår dotter (24år) förlorade sin pojkvän tillika sambo sen 8 år i en bilolycka före jul...

      Radera
    2. Ödet är grymt!
      Tack för att du berättade/kram

      Radera