onsdag 4 september 2013

2 år

I morgon är det 2 år sen det som inte kunde hända ändå hände.
2 år sen min brorson Jesper dog i en motorcykelolycka.
2 år av sorg och oändlig saknad!

Han blev bara 18 år ung, en glad och lycklig ung man! På bilden är han bara 11 år.

måndag 2 september 2013

jo tack, det är okej.

Uppdateringen av bloggen har lyst med sin frånvaro de senaste veckorna.
Hinner inte, orkar inte, har inget att skriva om känns det som.
Folk frågar hur det är och jag svarar oftast:
"med mig är det okej men vi har haft ett tufft år och det sliter på oss alla".
Jag är trött över allt förnuft men jag är glad och lycklig att min man är hemma och börjar piggna till.
Barnen börjar slappna av och med det kommer div reaktioner på allt som hänt, ffa i konfliktform vilket ju inte gör en piggare direkt...

Men som sagt, vi har det så bra! Det är så stort att allt gått vägen och vi njuter av att livet går vidare och att vardagen är som vanligt - nästan i alla fall...

TACK alla er som hör av er, bett för Tomas och oss, funnits för oss mitt i stormen.

Vi hörs!

fredag 16 augusti 2013

om

Sitter här i min ensamhet och filosoferar. De fyra små är hos kontaktfamiljerna i helgen och mannen kvar på sjukhuset tills i morgon så jag har haft HEEELA dagen för mig själv.
Jag bad en bön om vackert väder och välsignad tid och det har jag verkligen fått!!

Och jag inser att om jag inte hade barnen så skulle jag ha en massa tid att slå ihjäl! Då skulle jag ha välstädat för jämnan och då skulle jag hinna sticka allt jag vill sticka och baka allt jag vill baka! Nu stickar och bakar jag i alla fall men städa hinner jag sällan göra ordentligt!

Och jag inser också att jag skulle nog bli lite uttråkad för visst är det härlig att få vara ensam nån dag då och då men helst vill jag höra barnen leka och skratta - och bråka och skrika också för den delen!


tisdag 13 augusti 2013

gemenskap

Som jag många gånger skrivit har jag ett växthus som jag älskar! Där har jag min oas, med pelargoner i alla färger, en soffa med massa kuddar, två sköna korgstolar och ett bord. Och en kamin!
I växthuset sitter jag gärna själv en stund och läser bibeln, ber och funderar. Där vattnar jag och plockar med blommorna eller går bara in och andas en liten stund.

När vi satte upp växthuset var tanken kanske mer lusthus. Vi tänkte också att det ska vara ett ställe för möten, där man kan sitta och prata en stund.

I söndagskväll hade jag två goda vänner på besök, vi brukar träffas då och då för samtal och bön tillsammans och nu var det min tur att vara värdinna och jag valde växthuset som mötesplats. Det var lite kyligt så jag tände en brasa i kaminen, tände ljus och fixade fika. Dom kom och vi fick några timmar tillsammans och innan dom åkte var det mörkt och bara stearinljusen lyste upp.

Tänk att ett växthus kan bli ett bönhus! Och ett VÄXHUS, ett hus där man får växa i mötet med människor!

Jag är enormt tacksam för denna bönegemenskap där jag får växa och vara! Och förhoppningsvis får jag ge något till mina vänner också!

lördag 10 augusti 2013

höstkänning

Nu får hösten komma! Nu är jag faktiskt mätt på sommar!
Trodde aldrig jag skulle känna så men vi har gjort så mycket i sommar, verkligen haft en härlig sommar trots att vädret periodvis varit uselt.

Och vi hann med allt detta INNAN Tomas blev sjuk.

Så nu får hösten gärna komma, barnen börja om i skola och förskola, luften bli högre och friskare och höstlugnet infinna sig!


måndag 5 augusti 2013

rapport

Just när man tror att livet är lugnt brakar ovädret loss igen.
Just när vi tycker oss stå på ganska fast mark igen hamnar vi på ett gungfly.

Tomas fick en hjärtinfarkt i lördags. Vi hade varit på dop och skulle hem. Han hade målat klart huset på förmiddan och planerade att ta ner ställningen på söndagen. Så blir han akut sjuk, åkte in till Skellefteå och blev flyttad till Umeå för kärlröntgen på söndag morgon. I dag blev det klart att han ska kranskärlsopereras så snart det går.

Så är det och vi är glada att allt gått bra hittills och att han är där han är och får hjälp.

Vi övriga försöker leva som vanligt med sol och bad. Men visst kommer oron och tårarna ofta...

onsdag 31 juli 2013

5 år

Tänk om man kunde behålla 5-åringen inom sig...
Då man är 5 tror man att man kan allt, då litar man fullständigt på alla och har man nått bekymmer så kan mamma eller pappa fixa det.
Är man ledsen kryper man upp hos nån av de större och får tröst en stund.
Sen den fantasi man har: man bygger vägar och önskar sig en skogs-skördare i födelsedagspresent, helst en riktig men en leksaks kan också funka.
Vill man gå klädd i fotbollsmundering hela dagen så går det också - man ÄR ju fotbollsspelare och då måste man ju ha skydden på även om man ska hälsa på morfar.
Och dessutom tror 5-åringen att han/hon är STOOOR! Så stor att man kan stå i mål när man spelar fotboll :-).

I bibeln säger Jesus att vi måste bli som barn för att komma in i himmelriket. Jag har ofta tänkt på detta och på att man måste bli liten... men det handlar kanske inte om storleken utan om tilliten...

När något går sönder för vår lillis så säger han nästan jämt: det gör inget för pappa kan limma!

Jesus kanske menar just detta, att vi ska komma till Honom med ALLT i tron att HAN fixar det åt oss, att Han hjälper oss med allt.
Jag tror att Han vill att vi ska tro att vi kan allt men hela tiden ha pappa med oss.
Och jag tror att Han vill att vi ska krypa upp i knäet på Honom och säga som vår lillis: pappa, du är min bästa "jän"!