att acceptera sig själv

Jag hade väl aldrig i mina dagar tänkt mig att jag skulle genomgå en plastikoperation. Jo möjligtvis om det handlade om att rekonstruera efter en skada eller sjukdom men inte för att "snygga till mig".

När jag gått ner i vikt mycket blev ju skinnet på magen vääldigt stort och det blev irriterat i naveln. Därför bad jag om en remiss till plastik för att få ta bort överflödet, både för att få slippa navelbekymret men också för att liksom göra hela resan bort från övervikten klar. Jag fick godkänt och i September gjordes bukplastiken.
När den läkt ihop fanns det kvar "hundöron" på sidorna och läkaren erbjöd mig att få ta bort dessa. En betydligt enklare operation än bukplastiken.
Och idag är den gjord. Smärtsamt måste jag erkänna för bedövningen tog lite dåligt i ärrområdena...

Frågan är, var detta viktigt? Ja för mig  var det viktigt att få gå hela vägen. Det handlade inte om att jag inte accepterar eller tycker om mig själv mer om jag är plastikopererad. Jag är inte lyckligare för att jag gjort detta. Jag har inte ett högre människorvärde för att jag opererats.

Jag tror att jag alltid kommer att vara en tjockis på insidan. Det har jag varit i hela mitt liv och en sån identitet kan man inte operera bort.

MEN jag är en betydligt lättare och piggare och gladare tjockis än för 5 år sen! Jag förundras över min förvandling varenda dag och är så enormt tacksam att jag fick göra denna resa. OCH att dessutom få ta bort överflödet är en bonus!

Men jag får fortfarande brottas med en låg självkänsla, det har ingenting med detta att göra. Det är nog andra vägar man får gå för att helt komma tillrätta med detta... Jag VET att jag är älskad PRECIS som jag är och det bär mig!

Och just nu ligger jag i soffan och känner hur ont jag har i sidorna och hoppas att alvedonet ska verka snart!!