För ett antal år sen, strax innan jag brände ut mig, sa jag till några vänner när vi satt och pratade om framtiden:Jag drömmer om att få jobba som familjehem på heltid, arbeta hemma på heltid och själv bestämma så mycket som möjligt över min tid!
I det läget hade jag startat upp en högskoleutbildning för att få ett ordentligt jobb och se om mitt hus för framtiden. Vi hade då två placerade barn förutom våra egna.
Inte fullt ett halvår senare blev jag sjukskriven och var så i ca 3 år och fullt frisk blev jag först när vi beslutade oss för att gå för fullt som familjehem och ta emot två barn till. Sen har jag varit hemma på heltid och familjen har utökats med fler och nån har flyttat ut. För närvarande har vi 5 placerade barn i vårt hus.
Jag lever mitt drömliv, så är det! Inte är det en drömtillvaro alla dagar. Ibland längtar jag efter annat men det är ändå så fantastiskt stort att få drömma och drömmen blir sann.
Men jag undrar ibland om det kan sticka folk i ögonen att vi lever som vi gör?
