Får ibland höra att jag är så duktig och stark och trots att jag blir smickrad av en sån beskrivning av mig så måste jag tyvärr visa mitt rätta ansikte...
Jag är INTE duktig.
Jag skriker åt mina barn och jag ids inte städa, orkar inte, ser det som oväsentligt i dessa tider. Får jag en stund över sitter jag med näsan i mobilen, datorn eller helst en stickning. Jag låter min man stiga upp på morgonen och ligger själv kvar i sängen och sover som en gris (ja inte alla mornar, nån hyfs får man väl ha!). Jag handlar färdiglagad mat för jag orkar inte planera måltider, eller så improviserar jag av det jag råkar hitta i kyl och frys. Men jag hoppas jag ska BLI lite duktigare nångång...
Jag är INTE stark.
Jag brister i tålamod heeela tiden och det känner barnen av och trotsar ännu värre än vanligt. Jag försöker hålla ihop för att barnen ska få ta sina kriser före mig men det är svårt när man lever mitt i sorgen. Förresten, vad är att vara stark?
I bibeln står det att när jag är svag så är jag stark... och kanske är det så att när man vågar vara svag kan man också finna nån sorts styrka... jag har aldrig i mitt liv gråtit så mycket som de veckor som gått sen Robin dog och det kan finnas en styrka i att gråta tror jag. Tårarna fyller en med kraft samtidigt som dom tömmer en på annat på nått sätt...
Sen finns det nog också styrka i att våga vara mitt i sorgen och smärtan, att inte väja för att det gör så ont och inte väja för att gå med Emmy i detta.
Men jag KÄNNER mig inte stark! Bara att åka till Norsjö och måsta möta lite folk tar på krafterna otroligt mycket... men jag måste leva och att leva innebär möten med människor, det innebär utmaningar typ att jag ska sjunga på lördag och försöka klara av det utan att tokgrina. Jag vill leva så och då måste jag göra det! Det MÅSTE finnas ljusstrimmor som sagt!
Men är det inte så att vi har svagheter och styrkor och att de dyker upp lite hipp som happ. Nej kanske inte hipp som happ men ibland ÄR man svag och då FÅR man vara det. Just nu så har ni det svårt och då sätt allt på sin spets ni ska klara av sååå mycket och vara så starka när ni har skadats och känner er sååå sårbara. Jag tycker på det jag läst här att du reagerar precis så mänskligt som den människa du är. Sorg är ett tungt arbete och kommer så småningom att ebba bort, inte ut, sorgen efter någon kär finns alltid med oss. Men livet blir sakta som förut och glädjen kommer tillbaka.
SvaraRaderaFast jag inte känner er så tänker jag på er.
Kram från Skogsfen.
Jag tänker att livet blir inte som förut, det kan det aldrig bli! Men det kan bli bra ändå!
SvaraRaderaKRAM