Det känns som om orden tagit slut. Som om allt jag skriver eller säger är omtagningar av samma sak. Som om jag inte längre har något intressant eller tilltalande att säga eller skriva.
Och tankarna snurrar på som vanligt men det är som samma och samma hela tiden.
Denna förskräckliga saknad.
Fredag igen och den klart jobbigaste dagen på veckan. Konstigt kanske någon tycker för fredag är väl den bästa dagen!?
Men fredag är så förknippad med att Robin och Emmy kommer hit för helgen, med att volvon eller Bergteamet-bilen svänger in på gården och dom hoppar ut och konkar in sina väskor och kassar.
Med att lillekillen hälsar på Emmy med orden: Vars är Robin? Och hon svarar: hej på dej med, Robin kommer strax, han ska bära in sina grejer!
Emmy har börjat planera lite för framtiden och jag tänker: Robin skulle ha gillat detta och Emmy skulle ha behövt honom i detta...
Nej, fy så hemskt allt är! Kan ingen bara ta oss ur denna mardröm?!
Jag önskar att någon kunde hjälpa er ur detta så att det aldrig hänt.
SvaraRaderaÅÅÅ vad jag önskar det!
Några av orden finns här på din blogg och det är här jag och säkert många andra med mig ser hur förfärligt det är att mista någon närstående som hade hela framtiden framför sig.
Men ändå går det bara att ana.
Att veta fullt ut går inte.
Jag förstår att det finns massor av känslor även utan att du har ord.
Och kanske måste det få vara så...
Skickar kramar.
Sorgen går inte över på en gång utan den tar tid på sig att läka. Sorgen försvinner aldrig men den går lättare att hantera med tiden.
SvaraRaderaVet du om att det är helt naturligt att man tappar orden och inte riktigt hittar gnistan osv. Det är för att kroppen och jaget ska läkas. Man står som på uppladdning av något slag. Acceptera detta fenomen så ska du se att dina ord skriver sig nästan själv sen.
Bra att du skriver av dig och vi orkar med att lyssna på dig så skriv på. Gör bara det som känns rätt *ler*
Bry dig om de dina och försök med att läka så gott det går/ kram
Hej Catharina!
SvaraRaderaKänner också så Kram Åsa
Hade äran att få besök av din far idag...och förstod att det är en stor saknad och sorg, men att livet på nått konstigt sätt går vidare. Jag önskar att ord kunde lindra lidandet, men även för oss som står brevid känns det som om orden tar slut eller tappar sin mening när dessa hemska saker händer. Kram /Sara Eriksson
SvaraRadera