Folk funderar hur det går och jag svarar: vi står på benen.
Nån funderar om det inte är dags att gå vidare ur sorgen men det kan man aldrig. Sorgen ändrar bara ansikte, blir mindre smärtsam och påtaglig men försvinner inte...
Tänker på Evelina, vår första dotter som dog på väg hit till oss i juni för 25 år sen...jag sörjer så otroligt forfarande men det är inte det förhärskande i mitt liv längre för man vänjer sig.
Och just det tänkte jag på idag. Sorgen och saknaden efter Robin är grym. Han är BORTA. Stod och rörde ihop dip till chipsen och tänkte på hur han gjorde det varenda helg dom var här. Men jag börjar vänja mig vid att han inte är här. Det är bara så. Och det är också grymt på nått sätt... för samtidigt vänjer man sig aldrig. Det är en människa som är borta, en människa som fattas oss, som fattas när jag ska räkna in min familj, en människa som fattas i Emmys liv och som alltid kommer att fattas.... men man vänjer sig... konstigt nog...
Jag förstår och håller med dig. Sörjer min mamma som verkligen är borta, i bland hugger det till i hjärtat än! Sörjer och saknar även mina släktingar som är i livet men inte vill veta av mig, saknar Svansele och huset också - men som du säger, med tiden vänjer man sig även om det hugger till i bland.
SvaraRaderaMånga varma kramar från Åsa!