Den obarmhärtiga vårsolen

Vad jag längtat och längtar efter ljus och värme!
Ljuset kommer mer och mer och varmare har det blivit men än är det långt till barfotatider...

Solen är härlig men också obarmhärtig denna tid på året. Samma sak på hösten egentligen då den står på samma höjd som nu. Den lyser in och avslöjar minsta dammkorn, för att inte tala om husdjuren i hörnen eller spindelväven i taket. Det spelar ingen roll om man nyss torkat av det svarta toagolvet så är det dammigt igen när solen lyser in. Jag förstår verkligen varför forna generationers kvinnor vår- och höststädade, det var då dom såg dammet och smutsen!

Ibland känner jag att Guds solljus skulle behöva släppas in i mitt inre så att all smuts och alla dåligheter kommer fram... allt sånt som döljs i mörker och som jag inte vill visa. Guds solljus kan också verka obarmhärtigt men är tvärtom det mest barmhärtiga man kan uppleva. Han vill visa på smutsen och sen också städa upp i en bara man ger Honom tillåtelse. Det måste ju vara den ultimata vårstädningen: Någon som städar upp i mitt inre, i alla skrymslen och vrår, t o m i de rum som jag bommat till och slängt bort nyckeln... att få möta en sommartid helt ren och fräsch!

...men mitt inre klarar sig inte på en vårstädning, där behöver det hållas efter dagligen...