Hon skulle ha kommit till oss från Korea den 3 juni 1988 men dog när planet lyfte från Tokyo den 2a. Trots läkare ombord kunde ingen göra något. Och vi gick här hemma och visste inget förrän telefonen ringde... och sen bara skrek jag. Nån vecka senare fick vi hem henne, finklädd i en liten vit kista. Vi fick ha en fin begravning och lägga henne på vår kyrkogård.
Hur det är att förlora ett barn går inte att beskriva och kan nog bara helt förstås av den som genomgått samma fasa.
Att förlora ett litet barn som man aldrig fått hålla i sina armar men som man levt med i nästan 3 månader ändå är dubbel sorg; sorgen att aldrig ha fått hålla och krama och sorgen att förlora. Och ännu en sorg, sorgen över det liv som man aldrig fick uppleva. Se henne växa upp, bli en vuxen kvinna osv.
Det spelar ingen roll hur länge tiden går, sorgen finns där ändå. Jag gråter fortfarande... Och i dag skulle Evelina ha varit en vuxen kvinna precis som vår Emmy som kom i december samma år.
Så fin liten tjej lilla Evelina.
SvaraRaderaHur det känns att mista en sån underbar liten guldklimp vet bara du/ni fullt ut. Men jag känner så starkt med dig!
Marina
Jag förstår din sorg och saknad men den bli annorlunda allt eftersom tiden går, eller hur? Idag när jag tittar på de förluster vi gjorde känns det mer som ärr. Jag har blivit märkt av livet och sorgen, men det har läkt och vi gick vidare.
SvaraRaderaJag borde haft tillit och förtröstan när det var som svårast, för det var något annat som var förberett för mig! Men då gjorde det så ont att jag endast kunde leva minut för minut, för att sedan kunna ta en timme, dag, vecka och till slut kunde jag se framåt igen. Sedan kom hon som gjorde livet värt att leva igen, skrattet och sången fyllde hemmet och nu finns det många som man kan dela det med:-)
Stor kram från Helena L
Det ni var med om måste vara en omöjlig situation att hamna i. Att sörja något man egentligen aldrig haft men ändå mist för alltid.
SvaraRaderaJag minns bara paniken när vi skulle hämta tösen nr 2 i raden då resan blev uppskjuten en vecka för att hon var sjuk. Inte visste vi vad det var för fel och hur det skulle gå. Jag hade ju kunnat jobba den veckan men gjorde det inte för jag var sjuk av oro. Men den gången gick det bra på så sätt att vi kom hem och tösen blev omhändertagen av vården här tills livskraften räckte till.
Helena: Sorgen både förändras och inte, sorgen är alltid sorg men tiden går och sår läker mer och mer.
SvaraRaderaVisst kan jag se att om Evelina levt så skulle inte vår familj bestått av de underbara barn vi fått. Och visst kan jag se att jag fått erfarenheter som jag inte skulle fått på annat sätt. Men inte för mitt liv så skulle jag vilja göra om samma sak!
Men vi har inga garantier för att vi ska överleva våra barn! Det enda vi vet är att vi har dom just nu!
Catharina det du och jag har upplevt, är ju sådant som man inte vill att någon ska uppleva. Vissa dagar påminns man och det känns som om såret blöder igen. Andra dagar kan man känna på ärret, och vara trygg i att det värsta hände och att man överlevde och gick vidare.
SvaraRadera