Jag tror att denna handledning är en tungt vägande faktor till att vi fortfarande är familjehem för vi fick såna verktyg. Vi lärde oss också att prata och resonera med varandra under denna tid vilket varit en förutsättning för att få jobbet att fungera som det gjort och gör.
Under denna tid hade vi en biologisk mamma som gärna ville ha tillbaka sitt barn och det är ju så det är! Men hur förhåller man sig när man står mitt i det? Som nybörjare har man inte en susning, det blir bara en massa känslor som rusar och rädslor som vill ta struptag på en.Vi tog upp detta i handledningen och då fick vi ett råd som sedan dess varit vår ledstjärna i alla mellanmänskliga relationer faktiskt!
På min fråga om hur jag skulle göra och förhålla mig till det faktum att barnet som flyttat till oss kanske inte skulle bo kvar svarade hon:
"Du ska älska! Det är det enda du kan göra och då har du i alla fall gjort det!"
För mig och min man har det blivit självklart att alla som kommer i vår väg för kortare eller längre perioder: placerade barn, kompisar, pojk- och flickvänner osv, har rätt att få kärlek när dom kommer till oss. Det är inte alltid enkelt och det handlar inte om känslor utan om en inställning!
Bibeln talar om att vi ska älska vår nästa som oss själva och där finns min källa: Guds kärlek som är alltings ursprung, själva kärlekens väsen. Det är bara om den kärleken får gå igenom mig som jag kan ha kärleken som livshållning.
